Jag brukar normalt sett inte läsa böcker som dessa, eller jag har aldrig gett dem en riktig chans. Med det syftar jag på böcker som är skrivna i en lite deppigare ton, som inte har någon humor men är oerhört djupa. Och jag måste säga att denna bok är bra, bättre än vad jag trodde. Handlingen är kanske inte den allra bästa, men språket väger upp det hela och gör det till en bra bok.
Det börjar i 1992. Det är då Lovis och Alex träffas, och en speciell sorts vänskap börjar. De båda har en lite alternativ stil, och gillar band som t.ex. Nirvana. Musik är en stor del av deras liv, de diskuterar musik ofta såväl som politik och konst. Till en början är de ganska oskiljaktiga, men deras vänskap har upp och nergångar, ibland går det veckor innan Alex vill ens kontakta Lovis, även om Alex alltid kommer tillbaka.
Lovis får pojkvänner som blir ganska irriterade på Alex sätt att komma och gå som han vill, storma in i deras förhållande, vilken tid på dygnet som helst, men Lovis säger inte ifrån. För det viktigaste är att hon får ha kvar Alex som sin vän, och hon vet inte vad hon ska göra när hon känner av att han sakta glider ur hennes händer...
En bra bok, som visserligen inte handlar om Kurt Cobain särskilt mycket, men är fortfarande läsvärd.
Författare: Hanna Jedvik.
